Tove forskar om intersexualism/DSD

Varje år föds det barn med icketypiska kromosomer, könsorgan och hormoner. Dessa personer kan benämnas som antingen intersex eller personer med avvikande könsutveckling (DSD).

För 60 år sedan ansågs det att intersexuella barn skulle opereras. Exempelvis om du hade en lite större klitoris än andra minskades den och hade man inte en medfödd vagina så gjordes den. Men aktivister har fått intersex-vården att förändras. Tove Lundberg forskar om intersex/DSD

I Toves forskning intervjuas unga personer som har en fysisk könsutveckling som inte är typisk. Med andra ord, de har fötts med genitalier, hormoner, kromosomer och/eller könskörtlar som jämfört med de flesta andra inte är det vi anser vara typiskt för en kvinna eller en man.

En del kallar detta intersex medan andra kallar det ”disorders of” alternativt ”diverse sex development” (DSD). Tove gör också intervjuer med föräldrar till barn med en icke-typisk fysisk könsutveckling.

2013 intervjuade jag Tove Lundberg för Ligga med P3 om intersexualism:

Hej Tove! Vi blev ju vänner när vi gick master i sexologi. Sen hoppade du av, tåg tåget till Oslo och påbörjade din doktorandutbildning i Oslo. Hur kom det sig?

- Hej Robert! Vad kul att du hör av dig! Ja, det var ett tag sedan vi gick i samma "klass" och att jag istället tog tåget till Oslo har många skäl... Kort sammanfattat så har jag sedan jag började på universitetet varit begeistrad av akademisk kunskap och forskning. Sedan jag började plugga till psykolog har jag dock haft en konstant känsla av frustration.

Den har bland annat orsakats av att den litteratur jag har haft och majoriteten av de lärare jag mött har förmedlat att bara vissa typer av fenomen är värda att forska på och att bara en viss typ av forskning är "riktig" vetenskap. Det tog många år innan jag kunde börja sätta ord på den känslan...

Jag insåg att jag ville ifrågasätta de normer och antaganden som togs förgivet i mycket av det vi hörde om och läste. Jag kände liksom inte igen mig och tyckte inte att det jag fick gav mig konstruktiva verktyg. Jag började läsa mer och mer om sexualitet och sexologi och där hittade jag teorier om queer, socialkonstruktionism och massa annat spännande.

Toves egna version av "I sommarens soliga dagar" säger ganska mycket om hennes brinnande intresse för genusvetenskapliga teorier! :)

Jag kan inte minnas att vi fick höra om HBTQI en enda gång under hela psykologutbildningen

Tove kände att hon ville gå vidare och forska själv - och belysa det som hon upplevde saknades. Hon sökte några doktorandtjänster i Sverige - men var för psykologisk för genusvetenskapen och för interdiciplinär för psykologin. Hon testade på masterprogrammet i sexologin - men insåg att hon inte ville ha ännu mer stoff att plugga in.

- Jag ville pröva mina egna vingar, forska själv - så när jag hörde att de utlyste en doktorandtjänst i Kultur- och samhällspsykologi i Oslo så tänkte jag att det lät intressant! Jag fick kontakt med en forskare, Katrina Roen, på Psykologisk Institutt. Hon behövde en psykolog till ett projekt hon ledde. Kravet var att psykologen skulle ha jobbat med ungdomar och vara intresserad av postmodern teori. Det kändes klockrent och hon stöttade min ansökan. Och vips, så var det dags att ta tåget till Oslo.

Om vi ser till din forskning, vad tänker du att er forskning kan bidra till?

- Mycket av den psykologiska forskningen som har gjorts tidigare har varit utifrån forskarnas egna intressen. Till exempel har många studier tittat på förhållandet mellan hormoner och lekbeteende. Detta för att undersöka om hormoner faktiskt påverkar könsstereotypt beteende. I jämförelse har väldigt få studier fokuserat på vad personer själva tycker är viktigt och vad de behöver. Vi hoppas kunna lyfta personer egna tankar och också komma med förslag om hur vi kan förbättra vården.

Det är inte helt klart heller hur den tidigare forskningen kan hjälpa människor med saker de möter i sin vardag som kan vara problematiskt för dem. Förhoppningsvis kan vi också belysa detta på ett sätt som inte helt har gjorts tidigare.

Jag har tänkt mycket på hur forskare bär med sig egna erfarenheter in utformandet av sina studier. Hur tror du det påverkar att du själv är flata när du valde inriktning på din forskning?

- Det är ju väldigt svårt för mig att veta var jag hade varit och vad jag hade gjort om jag inte var flata. Jag tror att min erfarenhet av att leva utanför vissa normer har bidragit till att jag har sett på saker och ting på det sätt jag har gjort. Jag tror till exempel att en del av grunden till frustrationen på psykologprogrammet hade med att jag var flata att göra. Att den människosyn som lyste igenom inte alls stämde överens med så som jag tänkte.

Till exempel den cis-normativitet och hetero-normativitet som var helt och hållet inbyggd i massa teorier. Med andra ord så tror jag att det att jag är intresserad i feministisk, kritisk, HBTQ- och postmodern psykologi har mycket att göra med att jag är flata. När det kommer till själva temat i forskningen så var det ju mer en slump att de sökte en person till just det projektet. Men det att jag är flata bidrog nog ändå till att jag såg det som ett viktigt projekt.

Jag är i sann Haraway-anda av åsikten att vem vi är spelar roll för vår forskning, vår syn på kunskap och verkligheten i stort

Tove verkar också inom psykologfältet och jag har flera gånger lyssnat på Toves föreläsningar om normkritik och HBTQ-perspektiv inom psykologin.

@lundbergtove kommer snart rucka om alla psykologstudenter och psykologer i rummet och förhoppningsvis även socionomen (moi).

Ett foto publicerat av Robert Jacobsson (@jacobssonrobert) Nov 19, 2014 kl. 7:01 PST

Hur mycket HBTQI-perspektiv och kunskap tycker du det finns generellt inom psykologkåren?

- Jag kan inte minnas att vi fick höra om HBTQI en enda gång under hela utbildningen. Det enda jag läste eller som skedde var på mitt och andra studenters initiativ. Få systematiska studier finns gjort på detta i Skandinavien, men de studier som finns visar att kunskapen hos psykologer är bristfällig.

Jag har HBTQI-kollegor som har försökt lyfta dessa perspektiv i snart 30 år utan större gehör och har hört många många många HBTQI-personer berätta om fruktansvärda möten med psykologer. När jag pratar om vikten av HBTQ-kompetens blir jag ofta ifrågasatt. Många menar väl och säger att de inte förstår varför en ska ha en speciell kompetens om detta i ett land där alla ska ha samma värde och bli behandlade lika.

Många jag pratar med menar att de alltid försöker bemöta varje individ utifrån henoms unika situation. Även om jag kan sympatisera med det så tänker jag att det osynliggör att vi alla har förgivet tagna åsikter och normer som kommer att påverka hur vi bemöter andra människor. Jag tycker också att det lätt kan osynliggöra det förtryck som många människor utanför olika typer av normer utsätts för. Jag anser att vi istället behöver hitta strategier där vi, istället för att tänka att vi är neutrala, kan lyfta fram och jobba med våra egna föreställningar och värderingar.

Det händer dock en del saker inom psykologkåren just nu. Tove berättar att flera studenter kontaktar henne för att höra mer om dessa perspektiv. Sveriges Psykologförbund har också ganska nyligen tillsatt en HBTQ-grupp där Tove ingår i tillsammans med flera andra psykologer och studenter med massa kunskap. Förbundet har också accepterat att följa en policy for evidensbaserad praxis. Tover skriver att det innebär att alla psykologer måste kunna bemöta och erbjuda interventioner som respekterar och tar hänsyn till klientens kontext, till exempel hens sexuella läggning och/eller könsidentitet. "Detta kan läsas som att alla psykologer i Sverige nu ska ha HBTQ-kompetens" konstaterar hon.

Jag och @lundbergtove är queera sexologer som vill ha ändring nu!

Ett foto publicerat av Robert Jacobsson (@jacobssonrobert) Aug 9, 2014 kl. 5:00 PDT

Okej... men för oss som vill grotta ner oss och lära oss ännu mer. Ge oss inspiration! Vilka är dina två forskare som utmanat dig i att tänka kring kön och sexualitet - och på vilka sätt har de utmanat dig?

- Jag skulle säga att det snarare är stora paradigm och/eller perspektiv som har påverkat mig, snarare än enskilda forskare. Men om jag plockar ut exempel på forskare inom paradigmen så är en forskare Simon LeVay. Han håller på med neurovetenskap och är en av de forskarna som föreslår att det finns en slags ”gay brain”. När jag var yngre tyckte jag att sådan typ av forskning var så himla bra. Den sade ju att jag var ”born this way” och att jag helt enkelt inte kunde rå för det. Det var befriande på något sätt.

- När jag sedan blev äldre så började denna typ av forskning besvära mig oerhört, men jag kunde inte riktigt förklara varför eller ge ett alternativ. Nu har jag mer på fötterna och vet att jag störde mig på det för att jag, precis som mycket forskning också visar, hade en känsla av att biologiska teorier faktiskt INTE gör att människor blir mer ”toleranta”.

Jag tycker också att det finns ett tankefel i denna typ av forskning och det är att vi utgår från kategorier vi hittar på och söker efter dem i människors hjärnor. Jag tror helt enkelt att våra kategorier är förenklade och inte ”beskriver världen” så bra. Världen är mer komplex än så. Dessa typer av teorier har verkligen tvingat mig att försöka formulera mig bättre.

---

- När jag och min studiekompis Torun beslöt oss för att göra vår examensuppsats som lyfte hur icke-heterosexuella kvinnor pratar om sin sexualitet så upptäckte jag queerteorin ”på riktig”. Under de sex månader som jag skrev mitt examensarbete så förändrades jag från grunden.

Jag vet att många av mina vänner beskriver samma sak när de har läst genusvetenskap. Att fokusera på diskurser och språkets performativa kraft öppnade upp något inom mig och jag fick ett helt annat hopp om världen; att saker var möjliga att förändra. Mitt i allt så fick jag en känsla av att det fans teorier som faktisk hjälpte mig skapa mening av en del av den frustrationen jag satt med.

Jag får tacka Michel Foucault, Judith Butler, Vivianne Burr, Tiina Rosenberg och Fanny Ambjörnsson för dessa nya perspektiv. Numera är jag också frustrerad av dessa teorier – men jag har mer och mer accepterat att den där frustrationen är min drivkraft helt enkelt.